Ett livstecken...

Den ständigt utdöende bloggen...

Gång på gång lovar jag bättring. Men inget sker.
Jag finner inga ord längre, inte heller en önskan om att uttrycka mina göromål, känslor eller skeenden här.
Lusten har som mer eller mindre övergivit mig.
Den eviga tröttheten har slutit sig allt tätare runt om kring mig och dragit med sig ett mörker.
Det finns inte någon ork längre, inte till något. Inte ens till det som jag förut tyckt var roligt.
Ingenting känns roligt längre, eller lätt. Allting känns tungt och svårt. Måsten.
Jag jobbar och sover. Det är ungefär det jag orkar med.
Därför ber jag om ursäkt, jag orkar inte vara social.

Men flytten närmar sig med stormsteg.
Det känns rätt. Helt rätt. Om än tungt. Så kommer det att bli positivt.
Jag längtar tills allt är över, till den sista flyttkartongen är buren. Alla möbler är på plats.
Framförallt längtar jag till alla val är gjorda.
Tapeter!
Jag, som velar mer än de flesta - i situationer som kan te sig näst intill löjliga, hur ska jag kunna välja tapeter? Ett val man får leva med var dag i flera år framöver.
Det finns så mycket man hoppas på i och med flytten. Att tiden på något magiskt sätt ska kännas längre - att man då kommer att hinna mer under dygnets 24 timmar...
På tisdag får vi nyckeln i alla fall.
Tisdag - det är inte imorgon, inte dagen efter det, men dagen på det!! Då blir vi husägare på riktigt! Spännande och fortfarande ofattbart.

Många dagar har hunnit passera sedan jag gav mig tid att uppdatera här senast.
En hel jul har gått, ett nytt år har vi hunnit fira in. Startat upp en ny termin...
Så mycket. Men ändå så lite.
Julen var trivsam och fri från jobb. Men ändå full av släktmiddagar och kompisar på besök.
Nyårsaftonen spenderades sedvanligt i sällskap med Lena och Jocke. Alltid lika lyckat!

Annars vet jag inte om jag har något att berätta.
Så jag tror jag slutar skriva här.