tom

Det är så fruktansvärt orättvist!

Jag såg aldrig någon annan möjlighet än att det skulle gå bra, att det skulle gå åt rätt håll. Men tydligen hade jag fel, fick jag höra... ikväll...
Livet är fan inte rättvist. I sådana här lägen förstår jag inte hur någon kan finna tröst och mening i religionens namn.
När mörkret kryper allt närmre.
Det är svårt att få luft.
Jag har svårt att förstå. Vet inte om jag vill... eller, om jag kan.
Just nu känns det så overkligt.
Så långt borta.
Men ändå för smärtsamt nära.
Tom. Tom inombords.

Jag tänker på de andra. De nära.
Skickar all min kärlek till dem.
Önskar jag hade orden. Kunde säga något. Trösta.
Men ingenting, jag vet ingenting.
Säg vad jag ska göra, och jag gör det!
Vill vara till hjälp.

Ofattbart nu. Känner mig utmattad.



Har inga mer ord nu.
Inte ikväll...









på Vickans blogg läste jag detta, tyckte det var fint och tänkvärt
*
Oroa dig mindre för vad andra tänker om dig
Och mer för vad du tycker om dem